Varför kommer ni inte när jag ringer? Nå´n som marknadsför Gud därute?

Monologen Ringaren från 1962 med Hasse Alfredson är fortfarande högaktuell. Det var bara fröken Nordlund och änkan Zetterqvist som besökte kyrkan på söndagarna. De har förmodligen gått ur tiden, och rekryteringen av nya kyrkobesökare går trögt.

Själaglad över pukor och trumpeter
Hur ska man marknadsföra Svenska kyrkan, egentligen? Eller, snarare, hur ska man marknadsföra en gudstro? För det är väl vad det handlar om? Att viga fler hjärtan till Gud? Jag är rädd för att man idag bara marknadsför själva kyrkorummet. I lätt desperation blir man själaglad när man fyller kyrkan till en konsert med musikintresserade människor som aldrig annars sätter sin fot i kyrkan. Som präst måste det vara mer inspirerande att tala till äkta troende, än till en publik som bara väntar på att pukorna och trumpeterna ska inta podiet.

Tror på Gud? Ingen aning ...
Vi marknadsförare talar ofta om målgrupp. Jag är övertygad om att kyrkan har en mycket stor potentiell målgrupp, alltså människor som står med ena foten på kyrkbacken, och den andra utanför, tvekande. Jag satt med vänner och åt middag en kväll. Vi var 12-15 personer runt bordet.  När det blev för mycket väder och vind i konversationen, blev jag otålig. Jag vill nämligen lämna bordet berikad av en mustig diskussion, inte bara med mätt mage.

– Tror ni på Gud? kastade jag fram. Ni får bara svara ja eller nej!
Hmmm. Det blev tyst, och blickarna for runt bordet.
– Jag tror på Gud! ropade en av vännerna, och sträckte upp armen i luften.
– Ni andra då, frågade jag. Ni får bara svara ja eller nej.
– Jamen, det går ju inte, sa någon. Det är klart att man kanske tror på nå´t ... men vad det är ... det är väl ingen snäll skäggig gubbe precis ... eller så ... men någonting ...

Det var den genomgående kommentaren runt bordet. En trodde säkert på Gud, medan övriga svävade på målet.
- Men herregud, sa jag. Ni är ju runt 50+ allihop, och ni har inte tagit ställning till en sådan viktig fråga! När f-n ska ni då göra det? Det börjar bli bråttom om ni ska in genom pärleporten!
– Du själv då, frågade grannen till vänster.
– Jag? Ingen aning ...


Vinna hjärtan för sitt varumärke
Nej, jag har ingen aning, heller. Om jag tror på Gud eller inte. Men en sak är säker; ingen får mig att tro med hjälp av pukor och trumpeter! De måste vinna mitt hjärta, och det gör man inte till musik. Inte i det här sammanhanget, åtminstone.

När jag talar med kollegor eller kunder brukar jag ofta komma in på att människor gör hellre affärer med företag man tycker om och att Business is a Love Affair. Tanken är att vinna kundernas hjärtan för sitt varumärke. Är det något varumärke det speciellt gäller, så är det Svenska kyrkan.

Många sökande till livets mening

Jag tror att kyrkan har en lätt och en svår uppgift. Den svåra är att marknadsföra en gudstro. Det är bra mycket svårare än att marknadsföra en tandkräm. Den lätta uppgiften är att hitta en stor målgrupp. Det finns många människor i det här landet som bara står och väntar på det förlösande ordet för att ta steget in på kyrkbacken med andra foten också.

Många människor därute söker efter en fast punkt, en mening med livet, positiv gemenskap, balsam för själen, snällhetens belöning, ro i sinnet, etc, etc. Många mer eller mindre suspekta rörelser vinner sökarna på sin sida. Svenska kyrkan har tydligen inte det rätta budskapet för att kunna konkurrera. Det är ju ingen som kommer när jag ringer! Nej, det räcker inte längre att ringa i klockan. Vad ska då kyrkans män och kvinnor göra åt saken?

Man får inte bli förvånad om ingen kommer
Vi får nog glömma fröken Jansson och änkan Zetterqvist till att börja med. Jag är rädd för att kyrkan tror sig ha ett evangelium som står sig generation efter generation efter generation. Både länder och företag har under historiens gång felaktigt trott sig vara så gudabenådade att de kunde skita i såväl omvärld som målgrupp. När skeppet så sakta började gå under, tittade man sig förbryllat omkring och undrade vad som händer.

När jag ibland talar med kyrkans folk, får jag uppfattningen att de frågar sig vad det är för fel på oss! På oss som inte kommer till kyrkan på söndagen. En av marknadsföringens grundregler är att anpassa tjänsten till kundens behov. Gör du inte det, får du inte bli förvånad om ingen handlar av dig.

Ut i öknen och inför Betlehems portar
När jag en söndag var i kyrkan i samband med en av sönernas konfirmation, tänkte jag elakt att jag nu skulle se hur länge prästen kunde hålla mitt intresse vid liv. Efter ungefär sex minuter var prästen på väg ut i öknen tillsammans med ... var det fariseer? ... samtidigt som jag mentalt lämnade gudstjänsten och började räkna de färgade rutorna ut mot kyrkogården. Ingen kan beskylla mig för det! Det var helt enkelt tråkigt! Det handlade om en annan del av världen, en sedan länge passerad tid, och det sas i omskrivningar som jag inte är van vid utanför kyrkans portar. Det var samma budskap som jag fick som förstaklassare i Sofiakyrkan i Jönköping. Tusen år sedan! Jag kan helt enkelt inte acceptera att jag måste ut i öknen och stå inför Betlehems portar varje gång jag går i kyrkan. Om Gud är här och nu, låt oss då tala om honom som närvarande i min vardag, för guds skull!

Take it, or leave it
När jag träffade prästen några dagar senare, sa jag att det finns många människor som kunde hjälpa till att fylla kyrkan av egen fri vilja, utan pukor och trumpeter. Människor som bara behöver en övertygande knuff att Gud finns och ger mening i livet.
– Hur då, frågade prästen.
– Ja, sa jag, jag tar med mig några likasinnade, och så träffas vi, och så tar vi ett förutsättningslöst samtal om att tro på Gud. Då får du möjlighet att öppna våra sinnen och låta oss se det självklara i att Gud borde vara en viktig del i våra liv, som för dig.
– Jag menar inte att detta mirakel kan ske efter en enda träff, fortsatte jag, men vi kan ju ha en samtalsserie, så får vi se vart det leder.

Jag bevistade de tre första av dessa träffar. Mina vänner släppte taget redan tidigare. Anledningen var att prästen inte kunde släppa taget om Gud för en stund. Vi inledde och avslutade med gemensam bön, vi skulle ta nattvarden, etc. Gud var så given i våra samtal, att vi sökare inte blev insläppta. Det fanns ingen dörr att glänta på in till gudsriket. Det trista är att det inte finns en öppning till något som tas för givet och oomkullrunkeligt. Bara take it, or leave it, ungefär.

Var är marknadsförarna av Gud?
Nej, jag kan fortfarande inte kalla mig troende. Hur skulle jag kunna det? Ingen har på allvar och utifrån mina villkor försökt att övertyga mig! Ingen har gjort något fältarbete! Bara för att kyrkan står där mitt i byn blir man inte övertygat kristen. Jag tror mig ha ett öppet sinne. Jag är beredd att släppa in Gud i mitt liv. Men vilken dörr ska jag glänta på? Var finns missionärerna i den svenska vardagen år 2010? Ska jag bara sitta och vänta, så kommer tron som blixt från klar himmel? Om man inte har med sig en gudstro genom modersmjölken, vem knackar då på hos mig för att vinna mig till den troende skaran? Jag saknar marknadsförarna från Svenska kyrkan som är intresserade av att vinna min själ!

De Nya Missionärerna
Eller är det så enkelt, att det är upp till mig själv i min ensamhet, hur och vad jag ska tro? Alla de som tror så starkt, har de träffats av något jag har missat, eller missat mig? I så fall blir det nog för mig som för alla andra med bara en fot på kyrkbacken; vi kommer att stå där bredbenta, skiftande mellan skepsis och hopp ... och med tomma kyrkbänkar.

Att marknadsföra tron på Gud. Vilken utmaning! Jag väntar på att få besök av De Nya Missionärerna, med Jonas Gardell i täten.

Låt oss prata på.
Lars L