De härjar fortfarande!

Jag vet inte om man ska skratta eller gråta. Men de härjar fortfarande; konferensgrodorna! Alltså de missar vi gör när vi arrangerar konferenser och andra möten. Missar som kan riskera såväl själva mötet, som renommé och varumärke.

Jag har arbetat med att producera möten mellan människor sedan mitten av 80-talet. Efter några år författade jag en anspråkslös folder som heter just ’’Konferensgrodor’’. Det är en sammanställning av några grodor jag har mött under årens lopp, både egna och andras.

Idag skriver vi 2013. Nästan trettio år har gått. Vi har blivit bättre på mycket under de åren, men grodorna härjar fortfarande! Ingen tycks ta mötet och konferensen på riktigt allvar. Det ligger utanför själva kärnverksamheten, där man är proffs. Men när man då och då kallar till konferens eller seminarium, då är man amatör och ger sig ut på hal is. Mötet går i direktsändning, och man står där på scenen inför kunder eller annan publik. Då om någon gång borde man se till att man uppträder proffsigt! I allt från teatervärlden till scen & kabaré, repeterar man intensivt före premiären. Men det stora företaget, eller lilla, går bara ut där inför sin viktiga publik och snubblar runt i både tekniken och presentationen av själva budskapet.

Man blir trött när utvecklingen står stilla! Kanske kan jag bidra med ett litet framsteg genom någon av mina gamla grodor. Du hittar dem här.

Låt oss prata på!

LL

Det var nog bättre förr ...

Jag åldras, men känner mig inte ett år äldre. Funderar på nya projekt hela tiden, och hur jag kan förändra världen. Ni vet.

Men man blir påmind att åren går genom saker man har omkring sig. För flera år sedan sprack en slang på min högtryckstvätt. Iväg till den legitimerade reparationsverkstaden i stan. Upp på bordet med tvätten, och han i overallen tittade noga.

– Duuu, sa han när han kollat maskinen. Slangen är inga problem, men den här maskinen ska du vara rädd om. Såna här gör de inte längre. De nya har bara plastdetaljer i motorn, den här har metall hela vägen. Så ta hand om den ...

Samma sak hände häromdagen. Hela gården hade snöat igen, och jag stod där med min Honda tvåhjulstraktor F-800 med snöblad för att skotta undan. Den har funkat utmärkt sedan början av 80-talet då jag köpte den. Men nu slocknade den, efter ett tag.

Fattar inte, sa jag till grannen, som jag hjälper att skotta upp till huvudvägen. Hmmm, sa han, och kollade tändstiftet. Dåligt! Du ska byta, och glöm inte att kolla luftfiltret också. Då räcker den här maskinen i tjugo år till. För sådana här motorer gör de inte längre. Så den ska du vara rädd om ...

Hmmm, vad gör de för grejer nuförtiden? Konsumera och släng, eller? Vem tjänar på det? Jag vet!

Låt oss prata på.

LL

Vem f-n säger till om det!?

De stora politikerna sitter i stora konferenssalar och diskuterar vår miljö och ett hållbart samhälle. De diskuterar utsläppsrätter och vem som ska göra vad för att vi inte ska drunkna i nå´n stigande havsnivå, eller att vi kvävs i trängslen när alla flyttar norrut, för att ingen kan bo söder om Tyskland, när vi har värmt upp klotet med vår tillväxt och överkonsumtion.

Vad man också borde ta tag i är krämarna som utnyttjar oss dumma konsumenter som handlar utan insikt.

Bara ett klassiskt exempel: När man behöver köpa ny toner till sin ståtliga färglaserprinter, kostar tonern runt 2 000 kronor totalt. En ny printer kostar mellan 1 000 och 2 000. Alltså kan jag åka till tippen med min printer varje gång jag behöver byta toner, och tjäna på det!  Vem f-n säger till om det!

Det är ju skitfrågorna som bildar helheten i miljön! Men det kanske slipsarna och kravatterna i de stora konferenssalarna inte orkar ta tag i. För vem köper deras toner? Men du och jag kanske kan göra något?

PS! Jag är ju också marknadsförare. Men vi ska inte sälja till vilket pris och till vilka konsekvenser som helst.

Ja, ja. Låt oss prata på.

LL

Vi-känslan som sket sig

Att bygga en vi-känsla på företag är ett sätt att marknadsföra sig. ’’Det syns utåt’’ att företaget mår bra. Det sprider sig till kunderna, som hellre handlar av glada företag än av sura. Därför bjuder man in team-buildare då och då, som med allehanda trix ska försöka skapa en vi-känsla på jobbet.

Men, hur går det nu? När företag inte anställer, utan hyr folk från bemanningsföretag. Folk som bara stannar så länge man har något att göra? De får lämna när orderböckerna sinar, och när nästa uppgång kommer, ringer man och beställer nya människor. Som ställer sig vid löpande band, trycker på knappar, bokför och levererar.

Filmen Moderna tider har blivit verklighet

Det är moderna tider.

Men vart tog teamet vägen? Alla inspirationsdagar för personalen, känslan att tillhöra familjen på jobbet, tryggheten i gruppen? Hur mycket pengar har vi lagt ner på det? Betyder det inget längre? Nu, när vi bara kommer och går?

Nu luktar det verkligen kapitalism och produktionsfaktorer. Luktar illa.

Låt oss prata på.
Lars L

ParfymMacho! Eller kejsarens nya kläder ...

Det är kul med marknadsföring! Jag läser till exempel hur kollegorna marknadsför parfym för män.

Kolla den här texten ur en broschyr för kosmetika:

’’TRUE INSTINCT. Djärv doft för mannen som älskar att ta risker. Utstrålar uppfriskande vattenmelon och marina toner innan den lägger i en högre växel och ger ifrån sig sensuellt mystiska toner av läder och tonkaböna’’.

Köp den, och du har anden i flaskan! Nej, vi ska inte analysera innehållet: marina toner, högre växel, tonkaböna ... Det liknar Systemets beskrivningar av vinsorter.

Men är det någon som tror på det? Om du tar en skvätt, väntar en stund, så lägger skvätten i en högre växel ...

Det är klart att det funkar. Lika bra som du växer i en BMW med stereon på högsta volym, sakta glidande över gågatan ...

Låt oss prata på ...

Att marknadsföra orten där du bor

Från byalag och sockenråd, till kommuner och storstäder är det ett återkommande mantra hur man ska få fler turister till trakten. ’’Här är så fint och mycket att se. Bara vi fick folk att hitta hit!’’

Åsnenområdet

Jag bor också på en av världens finaste platser. Attraktionen utgörs främst av sjön Åsnen med många lummiga vikar, öar och ett rikt fågelliv. Nu är det bara det att vi alla tycker att vi bor på världens bästa plats. Det tycker man inte bara i Halland, Västerbotten, på Öland och Gotland, utan också i Bogangolo, Mijdahah, La Serena och Murmansk! Och alla vill vi omsätta ’’världens bästa plats’’ i pengar. Intäkter genom turism. Nja, inte alla. Det finns de som ser turisterna mer som inkräktare och sabotörer av miljö, frid, lugn och ro. Men med all respekt, den diskussionen tar vi vid annat tillfälle. Utan att förringa den!

Turism handlar om mycket pengar

Turisterna spenderar mer och mer

Det är inte utan anledning som även minsta byalag funderar på hur man ska få fler turister till trakten. Bara här i Sverige spenderar svenska och utländska turister 250 miljarder kronor per år. 250 miljarder bara i Sverige! Det är klart att vi alla vill vara med och dela den kakan! Dessutom är det en jäsande kaka som bara blir större och större.

Hela världen konkurrerar!

Stenhård konkurrens
Alla vill vara med och dela kakan. Bara här i Europa är det 150 000 kommuner som slåss om att få fler besökare. 150 000! De har också förhoppningen att några stannar, bosätter sig och kanske öppnar företag. Så ser det ut i hela världen! Turismen är en lukrativ bransch som innehåller mycket pengar, men med tanke på att hela världen är med och slåss om slantarna, råder superkonkurrens på marknaden. Det skapar ett jättebrus av erbjudanden från alla världens hörn om det ’’bästa’’ resmålet och din semesterkassa.

Starkare tillsammans

Kick-off Destination Åsnen
Jag hade glädjen att få vara programledare för en kick-off häromveckan där syftet med projektet är att slå igenom bruset och sätta Åsnenområdet på kartan för fler besökare. Sjön sträcker sig genom de tre kommunerna Alvesta, Tingsryd och Växjö, och initiativtagarna från kommunerna har insett att man måste samarbeta för att få mer muskler att nå ut med ett gemensamt budskap och varumärke för området. Arbetet innebär en process där boende och näringsidkare i området kommer att vara starkt involverade.

Dubai Tower sticker ut ... upp!

Några tankar på vägen ...
Nu när processen startar att vaska fram ett varumärke som kan locka fler besökare till Åsnenområdet, är det kanske bra med ett gott råd på vägen.  Ett sådant är att ’’sticka ut’’. Man har svårt att få genomslag i bruset om man har ett jämntjockt budskap som vill inkludera allt fint i området. Eller som en av föreläsarna på Kick-offen, Johan Graffman, sa: Det går inte att låta allt synas lika mycket! Man måste med andra ord toppa med något som är unikt och lyfta fram det. Sedan får resten hänga med av bara farten. Men samtidigt som du toppar, begränsar du också din målgrupp. Man kan inte ha ambitionen att nå alla turister. Det ena ger det andra, och man måste ha modet att ta ett beslut och sedan köra målmedvetet i rätt riktning.

Vad väljer man då som sticker ut och är unikt? Ja, det är ju upp till betraktaren/besökaren vad man tycker är unikt och värt att uppleva. Kanske står vi mitt i det? Då handlar det om att hitta det och förpacka det för marknadsföring. Några platser har haft kreativa människor och entreprenörer som har lämnat spår efter sig i form av turistattraktioner: djurparker, nöjesfält, festivaler, ishotell, Ullared, sommarland, wasaskepp, etc, etc.

Nya Titanic-museet i Belfast

Om vi inte har ’’naturliga’’ attraktioner som sticker ut i vårt område, kan vi då bygga dem? Skapa dem från scratch? Tyvärr är det nog så att det finns platser där det är svårt att lyfta fram något som är tillräckligt skarpt för att kunna konkurrera om turisterna. Ett tecken på det är att det lite överallt pågår en miljonrullning i byggandet av anläggningar som ska locka besökare. Ett aktuellt exempel är Titanic-museet som öppnar i dagarna i Belfast på Irland. Ett bygge för ca en miljard svenska kronor! En ny konkurrent om besökarna.

Även om Destination Åsnen kretsar kring vatten, har vi inget förlist skepp att stoltsera med. Men när natten är klar kan vi se stjärnhimlen både där uppe och som spegel i vattenytan. Det sticker kanske ut tillräckligt för att bli en fantastisk upplevelse för människor utan natthimmel och stillhet?

Låt oss prata på ...

Varför kommer ni inte när jag ringer? Nå´n som marknadsför Gud därute?

Monologen Ringaren från 1962 med Hasse Alfredson är fortfarande högaktuell. Det var bara fröken Nordlund och änkan Zetterqvist som besökte kyrkan på söndagarna. De har förmodligen gått ur tiden, och rekryteringen av nya kyrkobesökare går trögt.

Själaglad över pukor och trumpeter
Hur ska man marknadsföra Svenska kyrkan, egentligen? Eller, snarare, hur ska man marknadsföra en gudstro? För det är väl vad det handlar om? Att viga fler hjärtan till Gud? Jag är rädd för att man idag bara marknadsför själva kyrkorummet. I lätt desperation blir man själaglad när man fyller kyrkan till en konsert med musikintresserade människor som aldrig annars sätter sin fot i kyrkan. Som präst måste det vara mer inspirerande att tala till äkta troende, än till en publik som bara väntar på att pukorna och trumpeterna ska inta podiet.

Tror på Gud? Ingen aning ...
Vi marknadsförare talar ofta om målgrupp. Jag är övertygad om att kyrkan har en mycket stor potentiell målgrupp, alltså människor som står med ena foten på kyrkbacken, och den andra utanför, tvekande. Jag satt med vänner och åt middag en kväll. Vi var 12-15 personer runt bordet.  När det blev för mycket väder och vind i konversationen, blev jag otålig. Jag vill nämligen lämna bordet berikad av en mustig diskussion, inte bara med mätt mage.

– Tror ni på Gud? kastade jag fram. Ni får bara svara ja eller nej!
Hmmm. Det blev tyst, och blickarna for runt bordet.
– Jag tror på Gud! ropade en av vännerna, och sträckte upp armen i luften.
– Ni andra då, frågade jag. Ni får bara svara ja eller nej.
– Jamen, det går ju inte, sa någon. Det är klart att man kanske tror på nå´t ... men vad det är ... det är väl ingen snäll skäggig gubbe precis ... eller så ... men någonting ...

Det var den genomgående kommentaren runt bordet. En trodde säkert på Gud, medan övriga svävade på målet.
- Men herregud, sa jag. Ni är ju runt 50+ allihop, och ni har inte tagit ställning till en sådan viktig fråga! När f-n ska ni då göra det? Det börjar bli bråttom om ni ska in genom pärleporten!
– Du själv då, frågade grannen till vänster.
– Jag? Ingen aning ...


Vinna hjärtan för sitt varumärke
Nej, jag har ingen aning, heller. Om jag tror på Gud eller inte. Men en sak är säker; ingen får mig att tro med hjälp av pukor och trumpeter! De måste vinna mitt hjärta, och det gör man inte till musik. Inte i det här sammanhanget, åtminstone.

När jag talar med kollegor eller kunder brukar jag ofta komma in på att människor gör hellre affärer med företag man tycker om och att Business is a Love Affair. Tanken är att vinna kundernas hjärtan för sitt varumärke. Är det något varumärke det speciellt gäller, så är det Svenska kyrkan.

Många sökande till livets mening

Jag tror att kyrkan har en lätt och en svår uppgift. Den svåra är att marknadsföra en gudstro. Det är bra mycket svårare än att marknadsföra en tandkräm. Den lätta uppgiften är att hitta en stor målgrupp. Det finns många människor i det här landet som bara står och väntar på det förlösande ordet för att ta steget in på kyrkbacken med andra foten också.

Många människor därute söker efter en fast punkt, en mening med livet, positiv gemenskap, balsam för själen, snällhetens belöning, ro i sinnet, etc, etc. Många mer eller mindre suspekta rörelser vinner sökarna på sin sida. Svenska kyrkan har tydligen inte det rätta budskapet för att kunna konkurrera. Det är ju ingen som kommer när jag ringer! Nej, det räcker inte längre att ringa i klockan. Vad ska då kyrkans män och kvinnor göra åt saken?

Man får inte bli förvånad om ingen kommer
Vi får nog glömma fröken Jansson och änkan Zetterqvist till att börja med. Jag är rädd för att kyrkan tror sig ha ett evangelium som står sig generation efter generation efter generation. Både länder och företag har under historiens gång felaktigt trott sig vara så gudabenådade att de kunde skita i såväl omvärld som målgrupp. När skeppet så sakta började gå under, tittade man sig förbryllat omkring och undrade vad som händer.

När jag ibland talar med kyrkans folk, får jag uppfattningen att de frågar sig vad det är för fel på oss! På oss som inte kommer till kyrkan på söndagen. En av marknadsföringens grundregler är att anpassa tjänsten till kundens behov. Gör du inte det, får du inte bli förvånad om ingen handlar av dig.

Ut i öknen och inför Betlehems portar
När jag en söndag var i kyrkan i samband med en av sönernas konfirmation, tänkte jag elakt att jag nu skulle se hur länge prästen kunde hålla mitt intresse vid liv. Efter ungefär sex minuter var prästen på väg ut i öknen tillsammans med ... var det fariseer? ... samtidigt som jag mentalt lämnade gudstjänsten och började räkna de färgade rutorna ut mot kyrkogården. Ingen kan beskylla mig för det! Det var helt enkelt tråkigt! Det handlade om en annan del av världen, en sedan länge passerad tid, och det sas i omskrivningar som jag inte är van vid utanför kyrkans portar. Det var samma budskap som jag fick som förstaklassare i Sofiakyrkan i Jönköping. Tusen år sedan! Jag kan helt enkelt inte acceptera att jag måste ut i öknen och stå inför Betlehems portar varje gång jag går i kyrkan. Om Gud är här och nu, låt oss då tala om honom som närvarande i min vardag, för guds skull!

Take it, or leave it
När jag träffade prästen några dagar senare, sa jag att det finns många människor som kunde hjälpa till att fylla kyrkan av egen fri vilja, utan pukor och trumpeter. Människor som bara behöver en övertygande knuff att Gud finns och ger mening i livet.
– Hur då, frågade prästen.
– Ja, sa jag, jag tar med mig några likasinnade, och så träffas vi, och så tar vi ett förutsättningslöst samtal om att tro på Gud. Då får du möjlighet att öppna våra sinnen och låta oss se det självklara i att Gud borde vara en viktig del i våra liv, som för dig.
– Jag menar inte att detta mirakel kan ske efter en enda träff, fortsatte jag, men vi kan ju ha en samtalsserie, så får vi se vart det leder.

Jag bevistade de tre första av dessa träffar. Mina vänner släppte taget redan tidigare. Anledningen var att prästen inte kunde släppa taget om Gud för en stund. Vi inledde och avslutade med gemensam bön, vi skulle ta nattvarden, etc. Gud var så given i våra samtal, att vi sökare inte blev insläppta. Det fanns ingen dörr att glänta på in till gudsriket. Det trista är att det inte finns en öppning till något som tas för givet och oomkullrunkeligt. Bara take it, or leave it, ungefär.

Var är marknadsförarna av Gud?
Nej, jag kan fortfarande inte kalla mig troende. Hur skulle jag kunna det? Ingen har på allvar och utifrån mina villkor försökt att övertyga mig! Ingen har gjort något fältarbete! Bara för att kyrkan står där mitt i byn blir man inte övertygat kristen. Jag tror mig ha ett öppet sinne. Jag är beredd att släppa in Gud i mitt liv. Men vilken dörr ska jag glänta på? Var finns missionärerna i den svenska vardagen år 2010? Ska jag bara sitta och vänta, så kommer tron som blixt från klar himmel? Om man inte har med sig en gudstro genom modersmjölken, vem knackar då på hos mig för att vinna mig till den troende skaran? Jag saknar marknadsförarna från Svenska kyrkan som är intresserade av att vinna min själ!

De Nya Missionärerna
Eller är det så enkelt, att det är upp till mig själv i min ensamhet, hur och vad jag ska tro? Alla de som tror så starkt, har de träffats av något jag har missat, eller missat mig? I så fall blir det nog för mig som för alla andra med bara en fot på kyrkbacken; vi kommer att stå där bredbenta, skiftande mellan skepsis och hopp ... och med tomma kyrkbänkar.

Att marknadsföra tron på Gud. Vilken utmaning! Jag väntar på att få besök av De Nya Missionärerna, med Jonas Gardell i täten.

Låt oss prata på.
Lars L